Att minnas

Idag hamnade jag i samtal med min svärfar och hans syster. Om gud och meningen med livet. Vitt skilda perspektiv, så intressant! Det är spännande att det väcker så mycket känslor och tankar hos en person, oavsett ståndpunkt. Utifrån de olika synsätt vi hade kunde vi ändå landa i en gemensam sak. Att hela samtalet måste utgå från definitionen på gud, annars vet vi ju inte om vi ens pratar om samma sak. Vad ÄR gud egentligen? 

För mig är gud en känsla, ett tillstånd. Ett tillstånd av djup kontakt med mitt inre gudsljus. Det som jag tror finns i ALLA människor, oavsett tro, kultur eller religion. Det här är gud helt och hållet bortom all religion. Kanske bortom vad man är van att tänka att gud är. Om gud är en känsla som finns inom oss innebär det också att vi kan ha en helt egen direktkontakt med gud. I mina ögon är det den enda kontakten med gud som jag tror är värdefull. Inte att gå via någon annan, något yttre, någon högt uppsatt, någon av andra utvald att representera gud. En präst, en karismatisk andlig ledare, eller en doktrin. 

Inte söka kontakten utanför sig själv, utan alltid vända sig inåt. Gå inåt och MINNAS. Minnas vem jag egentligen är, bortom allt yttre, bortom föreställningar, bortom allt jag har lärt mig. 

Ordet gud kan vara väldigt laddat för många, och ibland undviker jag att använda ordet av den anledningen. Jag kanske säger universum istället, eller källan. Men egentligen, om vi inte kan börja använda ordet gud och “ta tillbaka det” fortsätter det ju bara att vara laddat och oanvändbart. Jag vill vara med och ta gud ut ur kyrkan, ta gud ut ur religionens tunga bojor och låta det vara upp till var och en att lägga sin känsla, sin värdering i ordet. 

Vad är gud för dig? Vad väcker det hos dig?